”Sångerna uttryckte hela deras värld, deras smärta, längtan och instängda begär”

I hemlandet Jemen fick de inte höras utanför kvinnornas slutna värld och i Israel sågs de som något skamligt och provinsiellt. När Gulaza sjunger de jemenitiska kvinnosångerna är det lager av osynliggörande som han lyfter på.

– Sångerna uttryckte hela deras värld, deras smärta, längtan och instängda begär. Sångerna var den enda plats där de fullt ut kunde uttrycka sig. Och de fördes vidare från mor till dotter, i generation efter generation, säger Igal Gulaza.

Igal Gulaza är sångare och frontfigur i det band som bär hans namn, Gulaza. Sångerna han pratar om, och som han och bandet bygger sin repertoar på, är de jemenitiska judarnas musik. Eller för att vara mer exakt: de jemenitiska judiska kvinnornas musik, för det fanns en mycket strikt gräns mellan männens och kvinnornas musik, och mellan deras världar.

Jemen hade tidigare en betydande judisk befolkning. De flesta levde enligt gamla traditioner, vilket innebar att kvinnornas liv var mycket begränsat. De giftes bort som unga, hamnade hos sin makes familj långt borta från det egna hemmet och fick inte lära sig att läsa eller skriva.

– De heliga språken, arameiska och hebreiska, ansågs vara bara för männen. Därför är kvinnornas poesi och sånger på arabiska, det var också det språk som användes till vardags, säger Igal Gulaza.

Sångerna sjöngs i samband med vardagsgöromål, på morgonen när kvinnorna malde mjöl, när de lagade mat eller flätade korgar.

– Kvinnorna sjöng med varandra och till varandra, och använde det som fanns till hands, som krukor och kokkärl, som slagverk.

Texterna kunde vara väldigt krassa. Igal berättar om den sång som i översättning kallas “Bedragaren” och där sångaren sjunger om sin man som hon inte vill röra och som hon ber Gud att ta ifrån henne.

”När folk hör sångerna idag så dansar de och sjunger, för dem är det bara glädje de hör, men de förstår inte meningen i texterna. Och det gjorde inte jag heller förrän jag började göra research om dem.”

Igal själv växte upp i ett område som dominerades av jemenitiska invandrare och fick en strikt traditionell uppfostran av sina föräldrar, som hade rötterna i Jemen och i Marocko. Den traditionella musiken och dansen var också ständigt närvarande.

– Den jemenitiska kulturen är väldigt musikalisk. Musiken är integrerad i livets alla delar och till allt, från ritualer i synagogan till henna-ceremonier inför bröllop, finns det helig poesi, sång och traditionella danser.

Men föräldrarna var också mycket känsliga för hur traditionerna kunde uppfattas av majoritetssamhället.

– Min pappa kunde spela traditionell musik i bilen, men hemma gjorde han aldrig det, det var förbjudet. Vi flyttade till ett finare område för att komma upp oss i samhället, och för mina föräldrar hade det varit skamligt om grannarna hörde att de lyssnade på traditionell musik, säger Igal Gulaza.

Under staten Israels första decennium hade ett stort antal orientaliska judar flyttat in, inte minst från Jemen. Men i Israel dominerade den europeiska kulturen på bekostnad av den som invandrarna  från arabvärlden hade med sig. Det gällde också språket.

– Min mamma pratade till exempel hebreiska med mig, men med sin mor pratade hon arabiska, och den traditionella musiken spelades inte på radio eller tv, den gick bara att höra i de kvarter där immigranterna bodde eller i transitlägren. Som barn förstår du inte de här sakerna, de exploderar i ansiktet på dig först när du lämnar din familj, din stam.

Situationen för de jemenitiska judarna i Israel var komplicerad och delvis motsägelsefull. Som grupp blev de framträdande inom musikvärlden och deras musik uppmärksammades stort bland annat när Ofra Haza 1984 gav ut en skiva med judiska sånger från Jemen. Hon sjöng religiösa stycken som traditionellt sett bara hade kunnat sjungas av män, så det Gulaza gör är på sätt och vis en spegelbild, med kvinnosånger sjungna av en man.

Igal är i grunden skådespelare och beslutet att återknyta till den egna traditionella musiken kom gradvis. Till slut var det en vän som övertalade honom att ta tag i det och han började göra research och tala med kvinnor med bakgrund i Jemen. Men han kunde inte åka dit själv, både på grund av kriget i landet och då han inte skulle bli insläppt med ett israeliskt pass. Den judiska gruppen där är numera också mycket liten, kanske återstår knappt hundra personer.

När Gulaza uppträder är det inte bara med traditionellt slagverk utan Igals sång ackompanjeras också av det västafrikansk instrumentet n’goni och av cello.

”En av de första idéerna med Gulaza var att undersöka de historiska och musikaliska kopplingarna mellan Jemen och Afrika. Men jag har min bakgrund inom teatern och jag har kanske också ett lite annorlunda sätt att se på musik än andra musiker. Jag försöker framför allt bygga ett soundtrack till de här kvinnornas berättelser.”

Under arbetet med sångerna har han också haft mycket tid att fundera på traditionen, på dess funktion och hur han själv förhåller sig till den, och han har kommit fram till ett mer nyanserat förhållningssätt både än barndomens religiösa fostran och ungdomens revolt.

– Idag ser jag lite annorlunda på traditionerna. Det finns tradition och det finns arv. Det jemenitiska arvet är en skatt som tillhör hela världen, det är ett träd med en djup rot, massor av hemligheter och magnifika grenar. Traditionen tänker jag på som ett skal. Den har funnits där för att bevara arvet. Som en individuell artist så vårdar jag arvet, men jag vill bryta med traditionen.

Text: Lars Lovén som ofta skriver om musik i Musikmagasinet Lira och Svenska Dagbladet