Den kände och okände Jan Johansson

Bland svenska jazznamn är det särskilt ett som sticker ut, svävandes högt över andra, både internationellt och här hemma: pianisten Jan Johansson, vars 50-årsminne vi firar i år. I hyllningskonserten på Uppsala Konsert & Kongress speglas både den folkligt välkände Johansson och den mer okände, i olika konstellationer och sättningar. Initiativtagare och konstnärlig ledare är saxofonisten Lennart Åberg, själv en av den svenska jazzens tungviktare med en gemensam bakgrund i Sveriges Radios mytomspunna Radiojazzgrupp. Som dirigent ser vi Georg Riedel, Jan Johanssons mångårige vän och musikaliska partner från 50-talet och framåt – tillika kompositör av flertalet av våra allra mest älskade barnmelodier, bland annat ur Astrid Lindgrens filmatiseringar.

Radiojazzgruppen har varit en verkstad för några av landets starkast lysande jazzmusiker sedan slutet av 60-talet – Arne Domnérus, Jan Allan, Bengt Hallberg och Georg Riedel för att bara nämna några. Många menar att det var i detta forum som den svenska jazzen hittade sin egen speciella ton och frigjorde sig från den amerikanska jazztraditionen. När Åberg 1977 tog över som kapellmästare bereddes gruppen stor flexibilitet, och växlade mellan storbandsformat och mindre grupperingar utifrån behov. Bland musikerna som gästat gruppen återfinns namn som Dizzy Gillespie, Clark Terry och Monica Zetterlund.

Kvällen tar sitt avstamp i den direktsända minneskonsert tillägnad Martin Luther King som Radiojazzgruppen gav i Uppsala domkyrka 1968, då med operasångerskan Margareta Hallin som solist. King hade tidigare inbjudits till domkyrkan som talare, men mördades strax innan besöket. Minnesprogrammet bestod den gången av ”Ljus tungt som bly” – Jan Johanssons tonsättning av Uppsaladiktaren Elisabet Hermodsson – och Georg Riedels ”Intermittent meditation över Dr Martin Luther King Jr”. Materialet från domkyrkokonserten har inte återuppförts sedan dess, och vad kan väl vara mer passande än att med just dessa stycken, i Uppsala, uppmärksamma Johanssons egen bortgång samma år?

Jan Johansson definierade inte bara den svenska jazzen, utan kanske också den svenska folksjälen genom den monumentalt framgångsrika skivan ”Jazz på svenska” från 1964 – den mest sålda jazzinspelningen i Sverige genom tiderna. Tillsammans med Georg Riedel på bas fångade han här genom svenska folkvisor i sparsmakade arrangemang hela den nordiska naturrikedomen och människornas strävsamma melankoli – klädd i toner som porlar likt en skogsbäck från klaviaturen.

Men Johanssons klangvärld sträcker sig långt bortom både ”Jazz på svenska” (vars välkända öppningsspår ”Visa från Utanmyra” han så småningom kom att tröttna på till den grad att han vägrade spela den live) och hans kanske mest trallade melodi; ”Här kommer Pippi Långstrump”. Som framträdande medlem i legendariska Radiojazzgruppen fick hans kompositioner en central roll för den svenska jazzen från 60-talet och framåt.

Hans betydelse kan knappast överdrivas, men paradoxalt nog har några av hans största karriärsbedrifter gått de bredare lyssnarlagren förbi. Tack vare sina insatser i den amerikanske saxofonisten Stan Getz orkester fick han till exempel äran att som förste europé ansluta till den prestigefulla ”Jazz at the Philharmonic”-turnén, som samlat jazzens absoluta giganter – däribland Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Dizzy Gillespie, Billie Holiday, Charlie Parker och många fler. Den blygsamme Johansson gav dock inte mycket för berömmelsens lockelser, och valde i slutändan sitt uppländska radhusliv framför de strata som ytterst få svenskar rört sig i.

Välkommen att tillsammans med några av landets främsta jazzmusiker – föregångare såväl som arvtagare – fira den ständigt närvarande Jan Johansson. För sången står denna gång den flitigt anlitade sopranen Hannah Holgersson, som vid sidan av framträdanden med Kungliga Filharmonikerna, Kroumata och Drottningholms Barockensemble också har hörts i Melodifestivalen.